2009/07/25

D'espairsRay 24/7 2009

Klubben i Fryshuset var långt ifrån välfylld, vilket ju verkar vara en trend på Sverigespelningar, men det märktes knappt när stämningen kom. Publiken var välblandad och oerhört bra!


Bästa introlåten jag hört på sjukt länge sattes igång, och in kom de på scen. De började såklart med Lizard, följt av REDEEMER.
Ah! jag kände direkt att jag mer eller mindre omedvetet längtat att få se dom live on stage igen hela tiden sen jag såg dom sist för två år sedan!

Efter några låtar till kom SIXTY-NINE, och jäklar vilket röj det blev, taket höjdes flera kilometer! Och denna underbara stämning höll i sig heeeela tiden. HOLLOW spelades med det extra långa gitarrsolot, Lost in re:birth, Garnet också, vissa något omarbetade med extra intro eller så, som riktigt bra band gör.
Då och då pratade Hizumi lite på engelska, som man lyckligtvis förstår till skillnad från när han sjunger det, haha.

HORIZON har jag aldrig riktigt gillat, men huj vad jag älskade den när de körde igång den! Så livfull och glad och energisk och yay! Likadant var det med ett par andra låtar som jag liksom varit måttligt glad över, men det här bandet alltså, de har nån slags universell magisk kraft som gör att varenda låt de spelar kvalar in på Best Song of the Year.
Jag älskar när Karyu tar upp gitarren över huvudet så där och bara BAM! drämmer ner det på låren. Och när han gör det och när Hizumi gör det och Tsukasa och Zero och det och det och jag måste hålla mig så det här inlägget inte urartar.

Jag blev glatt överraskad att de spelade Bullet, hade inte väntat mig det. Mitt i hade de alla varsitt solo, åh gud, jag dör jag dör.
Och ni vet Zero och hans flin... Mmm. Där är han på scenen och har alltid det där finurliga flinet på läpparna, och jag... Mmm.

De avslutade med... (ja vad fasen var det de avslutade med? Jag har alltid dåligt att komma ihåg setlists. Skyller på lyckorus.) ....var det KAMIKAZE? Äh, kommer inte ihåg. Men jag kommer ihåg att KAMIKAZE hur som helst var grymt bra live.


Efter en liten paus kom Tsukasa in ensam, ställde sig mitt på scenen och gjorde ett otroligt fint, skickligt och stämningsfullt solo på japansk träflöjt. Flöjt! (Vilken kille!)
När han var klar och publiken vrålade bockade han och gav det mest ödmjukaste och blygaste leende för att snabbt sätta sig bakom trumsetet igen. Min gullighets-nerv överbelastades.

De andra kom in på scenen igen, då Papperslappen med stort P dök upp och de pratade lite svenska. Min gullighets-nerv kollapsade av trycket. (Hizumi: "Karyu... Karyu vill säga nåt." Karyu: "Jag.... älskar.... er!!!" )

"Forbidden" kördes igång och där dog jag slutligen helt, det är möjligen min absoluta favoritlåt med dom (och alla andra?) och jag hade nästan gett upp hoppet om att få höra den. Wow, bara wow! Efter den kom den allra allra sista låten, MIRROR. Inte den bästa låten jag vet, men bara för att de är så fantastiska så blev den nästan den bästa låten jag vet.
Men D'espairsRay är ett liveband, dom bör man se. Det är liksom... det är där dom hör hemma. På scenen.


Bäst: Allt
Sämst: Inget
Till er som inte gick: Ni missade årets spelning

Ja, detta är ju min högst personliga åsikt, men de är helt enkelt det bästa livebandet. Nånsin. Everrrrr.
OCH det bästa bandet över huvud taget för den delen.


Kom ihåg-lista till Tokyo:
- Gå med i deras fanclub.

Abayo~!!

0 件のコメント: